TV3 Play

Skjut först, och fråga sen. Är det svensk polis nya policy? Frågan ställs av alltfler efter en rad dramatiska och uppmärksammade incidenter de senaste åren. Gemensamt för de senaste årens polisskjutningar är att de inblandade poliserna hävdat att de känt sig akut hotade innan de avlossade sina vapen. Var det verkligen så? Fanns det i samtliga fall en reell hotbild? Och vem avgör om så var fallet? Nyligen avgjordes ett fall i Lindesberg där en psykotisk ung man stod utanför sina föräldrars hus och fäktade med knivar. En polispatrull som kom till platsen bevakade situationen på avstånd med ett staket mellan sig själva och den unge mannen. Plötsligt avlossade en av polismännen ett skott. Han förklarar efteråt att han kände sig akut hotad och inte såg något annat sätt att lösa situationen. Den psykotiske mannen avlider på platsen. Hans föräldrar, som också var närvarande, ifrågasätter polisens uppgift om ett överhängande hot. Saken polisanmäls och prövas i domstol, som accepterar polisens version. Polismannen frikänns. Ett aktuellt fall i Göteborg ställer samma fråga: en grupp ungdomar färdas i bil och blir misstänkta för en datorstöld. De prejas av en polisbil och försöker ta sig därifrån efter en sladd. Polismän på platsen kände sig akut hotade och avlossar en skur med skott mot bilen. En av ungdomarna träffas och det är bara tur att han överlever. Åklagarmyndigheten i Göteborg beslutade nyligen att inte åtala polismännen. Däremot ska en av ungdomarna åtalas för sin bilkörning i samband med incidenten. Domen väcker frågor om hur rättsväsendet fungerar: Gör domstolarna över huvud taget en prövning av om en hotbild är realistisk, eller accepterar man regelmässigt och okritiskt polismäns uppgifter?